Jag kom till maine coon via skogkatten, och jag minns att jag först tyckte att de var nästan för stora. Sedan träffade jag en lugn rödtigrerad hane som lade huvudet i min hand och började kvittra. Sedan dess har jag haft respekt för rasen och för dess förmåga att ta plats i ett hem. Den här guiden samlar det jag vet och har lärt mig.
Myterna
Få raser har så många ursprungsberättelser. Den mest kända är att maine coon skulle vara en korsning mellan katt och tvättbjörn, därav coon i namnet, efter raccoon. Det är biologiskt omöjligt, men berättelsen lever kvar, kanske på grund av den randiga svansen hos många bruna tabbykatter. En annan berättelse handlar om drottning Marie Antoinettes katter, som skulle ha skickats över Atlanten inför en flykt som aldrig blev av. En tredje gör rasen till ättlingar till vikingarnas katter. Inga av de här berättelserna går att belägga.
Det man faktiskt vet
Maine coon är en naturlig ras, formad av livet på gårdar och i hamnar i New England, med sina långa och snörika vintrar. Det är troligt att katter kom till området med sjöfarten och att de som klarade klimatet bäst, med tät päls, stor kropp och stora tassar, blev vanligast. På 1800-talet visades katterna på lokala utställningar i Maine, och 1895 vann en maine coon vid namn Cosey en stor utställning i Madison Square Garden i New York.
I början av 1900-talet blev andra långhåriga raser, framför allt perser, populärare, och maine coon blev ovanlig på utställningarna. Intresset kom tillbaka efter mitten av seklet, när amerikanska entusiaster började arbeta med rasen igen. Under 1980-talet kom den till Europa och erkändes av FIFe. I dag hör den till de mest populära raserna i världen.
Standarden i korthet
Här är huvuddragen så som standarden brukar beskrivas inom FIFe. Den fullständiga texten finns hos FIFe (öppnas i nytt fönster).
Huvudet och profilen
Huvudet är medelstort till stort och något längre än det är brett, med höga kindknotor och ett fyrkantigt, kraftigt nosparti. Sett i profil har det en mjukt konkav linje, och hakan är kraftig och i linje med nosen. Nospartiet är det första man lär sig se, och det skiljer rasen tydligt från skogkatten.
Öronen och ögonen
Öronen är stora, breda vid basen och sitter högt, gärna med lodjurstofsar och lång päls inuti. Ögonen är stora, något ovala och sitter brett isär.
Kroppen och svansen
Kroppen är lång och rektangulär, med bred bröstkorg och kraftig benstomme, och hela katten ska ge ett intryck av balans. Benen är kraftiga och tassarna stora och runda, med tofsar mellan tårna. Svansen är lång, minst lika lång som ryggen, och har lång, flytande päls.
Pälsen
Pälsen är tät, men mjukare och silkigare än skogkattens. Den är kortare på huvudet och axlarna och längre på magen och byxorna, och kan ha en krage som är mindre markerad än hos skogkatten. Samma färger som hos skogkatten är godkända, och samma färger är uteslutna: choklad, lila, kanel, fawn och maskteckning. Läs mer om färgkoderna i EMS-koden.
Storleken
Maine coon är en av de största tamkattsraserna, och hanarna är i regel betydligt större än honorna. Det har lett till en jakt på allt större katter, som rasens vänner med rätta varnar för. Storlek är inte ett mål i sig, och standarden beskriver en katt i balans, inte en så tung katt som möjligt. Precis som skogkatten är maine coon sent utvecklad och fyller ut under flera år. Om kosten under den långa uppväxten skriver jag i Foder till stora katter.
Temperament och vardag
Maine coon beskrivs ofta som vänlig, nyfiken och social, en katt som följer sina människor och vill vara med. Många har ett särskilt läte, ett trillande kvitter snarare än ett vanligt jamande. Rasen sägs ofta tycka om vatten, och en del gör det, men långt ifrån alla. Flera av dem jag har känt har varit lekfulla långt in i vuxen ålder och fascinerade av allt som rinner.
En stor katt behöver stora saker: ett klätterträd som tål vikten, en kattlåda som är stor nog och en transportbur som katten kan vända sig i. Det låter självklart, men det är det man oftast får köpa om.
Extra tår
Polydaktyli, alltså fler tår än normalt, var vanligt hos maine coon i rasens tidiga historia och sägs ha hjälpt katterna i snön. Inom FIFe är det inte godkänt i dag, och katter med extra tår används inte i aveln där. Det finns förbund som har en annan inställning.
Pälsvård
Pälsen är lättskött för sin längd men tovar sig gärna på magen, i armhålorna och på byxorna. En kam med glesa tänder några gånger i veckan räcker för de flesta. Läs mer i Pälsvård för halvlånghår.
Hälsa
Maine coon är en robust ras, men det finns kända hälsofrågor som en ansvarsfull uppfödare arbetar med. Hjärtsjukdomen HCM är den mest kända, och för rasen finns ett gentest för en känd mutation, som kompletterar ultraljud av hjärtat. Spinal muskelatrofi, SMA, är en ärftlig sjukdom som också kan testas med gentest. Höftledsdysplasi, HD, undersöks med röntgen. Läs mer i artikeln om HCM och om hälsotesterna.
Är maine coon rätt för dig?
En maine coon passar dig som vill ha en stor, social katt som tar plats och vill vara med i vardagen, och som har utrymme för både katten och dess saker. Tänk på att en stor katt kostar mer i foder och strö, och att veterinärkostnader ofta också är högre. Den passar mindre bra om du vill ha en katt som klarar sig själv större delen av dagen.
Nästa steg är att läsa guiden Välja kattunge och uppfödare och att besöka en utställning, där du kan se många maine coon och prata med deras ägare. Läs gärna Kattutställning för nybörjare innan.
